Gunilla Sköld Feiler
14/5-21 till 6/6-21
I utställningen Min senbarocka själ ställer Gunilla Sköld Feiler för första gången ut sitt måleri separat på TEGEN2.
”Det är din senbarocka själ som talar” – med de valda orden kommenterade en kritiker en gång hennes konst, och till slut kom de väl till pass som titel på en utställning. Här får vi möte en varierad och frisläppt ”haute couture”, som i en historisk klädkammare. Det är tuschets väg på rispapperet som fått växa fram, i en balansakt mellan att framhäva – och dölja – släppa på kontrollen – och kontrollera – ett slags målandets grundpelare. Målningarna är stramt presenterade i rummet, som en fjärilssamling eller som en samlares mera omedvetna motiv, att egentligen försöka fånga sig själv. I en ”kläckningskammare”, i en inre del av galleriet tycks snarare förpuppning och metamorfoser äga rum – varelser som verkar ha sluppit ur sin samlares grepp.
Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan.
(Tomas Tranströmer)
Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.
Tranströmer-diktens kostym finns med som en poetisk underström, och representerar det hos en människa som inte är kropp, och som vi vanligtvis kallar själ. Den ”sys i det tysta”, efter mått och mönster som är mer eller mindre givna. Så även om livet pågår för fullt, så fortgår alltjämt syarbetet, utan att du förmår göra så mycket åt det. Och en vacker dag sitter den som en smäck, kostymen, och då blir det omöjligt att åla sig ut.
I videon Trompe l’oeil spökar också ett litet drama i det tysta, då 10-åriga Gunilla, 1963, syr utan tråd i TV. Först när hon kom över filmen i SVT:s arkiv, ett halvt sekel senare, kunde minnesbilderna undersökas och bekräftas utifrån det vuxna jagets blick. Filmen har klippts ner och omformats till ett ”fotoalbum” över tillvarons osäkerhet, dess sken och verklighet, utsida och insida, som en egen tråd i botten av skapandet.