Karl-Johan Stigmark
14/10-16 till 6/11-16
I Karl-Johan Stigmarks poetiska mikrokosmos fångas vi in av de ting och områden i tillvaron som vanligtvis inte bevärdigas vår blick: väggens hårfina sprickor, dammtussarna och de förbrukade tändsticksplånen, i en fascination för det förbisedda och mest obetydliga i tillvaron.
Längs tanketrådar och avlöpare som fortsätter in i osynligheterna får vi följa med till den judiska delen av Amsterdam, där trådarna, förbindelserna till hans judiska släkt bröts under Andra världskriget. Så växer i en frånvaro, i ett brott i tiden, nya språktecken fram, ur det förflutnas skuggor.
I mötet med Stigmarks värld kom jag osökt att tänka på ”Schvirat hakelim” (bristningen), och ”tikkun olam” (lagandet av världen) ur den judiska mystikens kabbalistiska trosuppfattning: att det gudomliga ljuset i tidernas begynnelse spreds ut över världen, ner i minsta håla och skrymsle, och att det därför är människornas uppgift att samla upp alla skärvorna och trasigheterna genom sina goda handlingar. För även om det snarare utgår en lågmäld och subtil, snarare än mystisk aura ur Stigmarks språktecken av sprickor och fragment, så pekar den egensinniga konsekvensen mot en position som tangerar mystiken.