Lars Brunström
13/1-17 till 5/2-17
I en av de vanligast förekommande representationerna av natur, den populära och underhållande naturfilmen på TV, grundläggs våra föreställningar kring vad som är naturligt, det vill säga, var gränsen mellan natur och kultur ska gå. Det finns med andra ord inga objektiva avbildningar av natur, bara tolkningar, vilka är beroende av historiska, kulturella och samhälleliga kontexter.
Lars Brunström har alltid lekt med och överskridit dessa konstruktioner och gränser med sitt mekaniska menageri av “naturtrogna djur”, i ett slags transliknande rörelsemönster, så långt man kan komma ifrån dagens actionskapande naturfiktioner på TV.
Allt är med andra ord berättelser, varav naturfilmens form hämtat förlagan från Disney-industrins tecknade, förmänskligade djurfilmer. Dessa uppfattningar ingår i forskningen kring våra grundläggande dikotomier.
Och nu har Lars Brunström kommit till den kanske minst älskade djurarten, nekrofager (asätare), fullmatade med våra kulturellt betingade, negativa föreställningar kring asätarens girighet och tjuvaktighet, samtidigt som dessa, i våra ögon, smutsiga spejare är naturens största renhållningsarbetare.
Och nog är vi fast i projektionernas garn, inte minst när Brunström spelar på våra känslosträngar och får oss att generat och skamset rodna inför oss själva: inför lystna paddor, innerligt kopulerande harar, eller som här, hyenor på sin första date (?).